"Förre fredagen var det roligt. Då fyllde Clélia 21 år och Gunnar fiolisten och jag var på hennes födelsedagsfest. Vi var de enda svenskarna och blev ganska på örat. Vi hade väldigt roligt och var roliga själva. Jag hade en påse på huvudet, minns jag. Baksmällan kändes också skön: vi satt i Montsouris-parken, där Lenin på sin tid brukade promenera, och såg på svanarna och änderna och gråsparvarna."
Claes Hylinger; Dagar och nätter i Paris och Göteborg
Den gode Hylinger har rätt. Baksmällan är skön. Nästan skönare än själva fyllan. Man är i ett skönt okontrollerat tillstånd, lite utanför allting annat, som befriar en från alla plikter och allt som annars är runtom en. Man sjunker in i sig själv, vilket ger tid för skönt opretentiösa reflektioner, på ett dåsigt sätt. Man glömmer bekymrena från igår och glider in i en annan dimension. Man är inte sig själv. Man blir en annan.
Åtminstone tills nästa dag.
Idag var jag annars i högmässan i Västerledskyrkan. Söndagens tema är "Kampen mot ondskan". Det jag uppskattar med kristendomen är dess sanningsanspråk; Gud är god och har rätt, de andra har fel. Det är väldigt skönt i en tid som annars är så fylld med värdenihilistiskt blaj.
"Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. [...] Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred."
Ef. 6:10f
